FonoMix Munmetoden i belysning av aktuell forskning
av professor emeritus Ingvar Lundberg
I handledning till FonoMix Munmetoden ges utförliga anvisningar om hur man praktiskt skall arbeta med materialet. Här ges en mer teoretisk bakgrund, där vi visar att principerna för metodiken har en stark förankring i aktuell forskning om språkutveckling och läsning.
Det alfabetiska systemet
Den första utgångspunkten är att vår alfabetiska skrift är kopplad till det talade språket. De skrivna orden representerar talade ord. I människans utveckling kom talet långt före skriften. Det är först för c:a 5000 år sedan man kom på att försöka fånga in det undflyende talet med skrivna tecken. Efter hand förfinades tillvägagångssättet så att man tog fasta på det begränsade antalet ljudmässiga byggstenar eller fonem som bygger upp våra ord. I svenskan har vi ett trettiotal sådana byggstenar, konsonanter och vokalljud, med vars hjälp vi kan få fram språkets oändliga mångfald och rikedom. I vår alfabetiska skrift kan vi representera dessa byggstenar med bokstäver. Detta är själva grundidén med vår skrift.
En del debattörer inom läsundervisningens område hävdar emellertid att skrivna ord ger en direktväg in i tänkandet, betydelsen eller innebörden utan att behöva gå via det naturliga, talade språket. Konsekvensen av en sådan syn är att barn helst bör lära sig läsa genom att möta helord vars betydelse förklaras för dem eller som kommer fram genom att orden är upphängda som skyltar på föremål eller personer i omgivningen. Läsinlärningen sker på så sätt lika naturligt som när man lär sig förstå talade ord. Detta synsätt har emellertid inte stöd i forskningen. I figuren schematiseras de två oförenliga ståndpunkterna.
Figur 1. Två sätt att se på relationen mellan skrift och tal.
Barn som skall lära sig läsa måste på ett eller annat sätt komma fram till en förståelse av hur kopplingen mellan talade och skrivna ord ser ut. Man måste alltså knäcka den alfabetiska koden. Ett stort antal barn lär sig detta ganska snabbt, ofta redan innan den egentliga läsundervisningen kommer i gång. De stimuleras av föräldrar, äldre syskon eller kamrater och lär sig förstå bokstävernas mystik. När undervisningen väl kommer i gång i skolan spelar det inte så stor roll för många barn hur den är upplagd. De lär sig läsa ändå bara de i tillräcklig grad får erfara kopplingen mellan talade och skrivna ord.
Varför är läsinlärningen svår för somliga barn?
Men för somliga barn är vägen till skriftspråket inte lätt. För dem är det verkligen en viktig fråga hur undervisningen läggs upp. Vad är det då som gör läsinlärningen till en så svår uppgift för somliga barn? För att förstå detta måste vi först granska vårt talade språk.
Vårt tal har sannolikt sitt ursprung i gester. Men när människor fann det svårt att kommunicera med gester t.ex. i mörker eller när händerna var upptagna med bördor eller verktyg, erbjöd rösten en möjlighet. I själva verket kan man betrakta talandet som att man började gestikulera med munnen, tungan, tänderna och läpparna och med ackompanjemang av stämbanden.
Varje gång man öppnar munnen för att säga något spelar man upp en mångstämmig orkester, en polyfoni, där flera delar av talapparaten sätts igång mer eller mindre samtidigt. När man säger ordet ”bok” t.ex. så formar man eller förbereder munnen till vokalen ”o” redan innan man stöter fram b-ljudet. Den går också vidare till slutkonsonanten ”k” som ligger i beredskap att artikuleras. På så sätt kommer alla tre språkliga byggstenar (fonem) ut i luften nästan samtidigt. En sådan samartikulation ger förutsättningen för att snabbt kunna överbringa ett meddelande. Om varje segment eller fonem uttalades separat och kom efter varandra i strikt tidsordning såsom pärlor uppträdda på ett snöre, skulle vårt tal bli orimligt långsamt. Genom att vi samtidigt kan aktivera olika delar av talapparaten får vi också en värdefull motståndskraft mot störningar eftersom flera byggstenar finns utspridda i den akustiska vågen.
Som lyssnare har vi lärt oss att hantera det komplexa ljudmönster som uppstår när man samartikulerar. En teori, motor-teorin för taluppfattning, som fått mycket stöd är att detta blir möjligt därför att lyssnaren kan sätta sig in i talarens artikulatoriska avsikter och själv undermedvetet få igång samma mönster som talaren. Det innebär inte att lyssnare säger efter talaren men lyssnaren frambringar i sin hjärna samma artikulatoriska mönster som talaren använt.
Detta synsätt får stöd genom den senaste tidens klargörande forskning om spegelneuronsystemet. Man har kunnat visa att samma nervceller som är i gång och styr en handling, t.ex. att gripa ett föremål, är också aktiva hos den som bara observerar hur en annan utför handlingen. Här har vi den neurobiologiska grunden för imitation, inlevelse och empati.
Språkutvecklingen börjar tidigt
Språkutvecklingen är i gång redan hos ett litet spädbarn. Långt innan barnet är i stånd att förstå vad andra säger eller att själv frambringa begripliga ord pågår en intressant utveckling.
Barnet har börjat tona in sig på modersmålets byggstenar. Det upptäcker statistiska regelbundenheter i talet. Modersmålets byggstenar fungerar som perceptuella magneter som drar till sig barnets uppmärksamhet och får det att mönstra eller kategorisera språkljuden efter de principer som gäller för modersmålet. Japanska spädbarn lär sig t.ex. att r- och l-ljuden tillhör samma kategori i det japanska modersmålet.
Man har också i forskningen visat att språkinlärningen blir mycket effektivare när den vuxne direkt vänder sig till spädbarnet, och att barnet får se den vuxnes mun som formar språkljuden.
När ett barn sedan lär sig tala och förstå vad andra säger bearbetas de språkliga byggstenarna, fonemen på ett alldeles naturligt, automatiskt och omedvetet sätt. Man tonar in sig på talarens kommunikativa avsikter utan att tänka på hur orden är formade. Och när man själv talar gestikulerar man med munnen utan att tänka på hur man bär sig åt. I förgrunden är budskapets innehåll och mening.
De undflyende fonemen
När man skall lära sig läsa måste man emellertid få grepp om de språkliga byggstenarna. De måste bringas till medvetandet för att man skall kunna förstå hur vårt alfabetiska skrivsystem är konstruerat. Man måste förstå att om man byter ut ett fonem mot ett annat (b-il, p-il) kan ett helt nytt ord med annan betydelse uppstå. För att kunna hantera denna fantastiska kombinatorik måste man ha ett fast grepp om byggstenarna.
Men fonemen är undflyende, svårfångade. I talet är de samartikulerade, färgar av sig på varandra, assimileras, reduceras, går upp i varandra (”dente” betyder ”det är inte”, ”nasbata” betyder ”det är naturligtvis bara att ta”). Det är ingalunda lätt för ett barn att fatta att orden ”bil, buss, båt, bok, bad, be, by, böl” börjar med samma språkljud. Strängt taget gör de ju inte det. Genom samartikulationen börjar bil på bi- , båt börjar på bå- etc När man säger ”bil” har man ju redan format munnen till ett i-ljud, ovanpå vilket man sedan lägger b-ljudet som kommer ut i luften samtidigt som vokalen. När man säger ”båt” ligger b-ljudet och å-ljudet på samtidigt. Om man skall uppfatta att orden har samma initiala byggstenar måste man alltså bortse från de lokala förhållandena, de intilliggande ljuden och komma åt det som är gemensamt för alla fallen. ”B” är såldes en ganska abstrakt enhet som somliga barn har svårt att fånga in.
Ett kritiskt steg i den första läsinlärningen är således att de undflyende, abstrakta fonemen kan fångas in av barnet och sedan blir representerade av bokstavstecken. Ett viktigt steg i den processen är att barnet lär sig att förstå hur orden kan analyseras i sina beståndsdelar. Den viktigaste upphängningen för en sådan analys är att ge akt på hur munnen formar språkljuden på olika sätt. Detta är utgångspunkten för FonoMix-materialet.
Systematisk undervisning
När barnen börjar förstå att munnens gester kan ge nyckeln till förståelse av hur ord är uppbyggda har de tagit ett viktigt steg på väg mot språklig medvetenhet. I FonoMix-materialet går man mycket systematiskt till väga. Det innebär att man till att börja med endast arbetar med konsonantljud som man kan hålla ut på – kontinuanter- r, l, s, m, n, v, f. Då kan man hålla munnen i en viss ställning länge och låta den glida över till att forma ett vokalljud. På så sätt behöver inte samartikulationen bli så stort problem för språkljudsnalysen som när man använder klusila konsonanter av typen b,d, g, p, t, k, som inte går att hålla ut på. I valet av vokalljud har man också börjat med de tydligaste kontrasterna som i, a, o.
Inte bara valet av språkljud är genomtänkt. Man går också mycket noggrant tillväga med försiktig progression. Många, varierande och lustfyllda övningar ger säkerhet innan man går vidare. På så sätt kommer man att kunna garantera att de allra flesta lär sig att förstå den alfabetiska principen och därmed lär sig att läsa. Ingen skall behöva misslyckas!
Ingvar Lundberg
Göteborgs Universitet, i oktober 2007
Det alfabetiska systemet
Den första utgångspunkten är att vår alfabetiska skrift är kopplad till det talade språket. De skrivna orden representerar talade ord. I människans utveckling kom talet långt före skriften. Det är först för c:a 5000 år sedan man kom på att försöka fånga in det undflyende talet med skrivna tecken. Efter hand förfinades tillvägagångssättet så att man tog fasta på det begränsade antalet ljudmässiga byggstenar eller fonem som bygger upp våra ord. I svenskan har vi ett trettiotal sådana byggstenar, konsonanter och vokalljud, med vars hjälp vi kan få fram språkets oändliga mångfald och rikedom. I vår alfabetiska skrift kan vi representera dessa byggstenar med bokstäver. Detta är själva grundidén med vår skrift.
En del debattörer inom läsundervisningens område hävdar emellertid att skrivna ord ger en direktväg in i tänkandet, betydelsen eller innebörden utan att behöva gå via det naturliga, talade språket. Konsekvensen av en sådan syn är att barn helst bör lära sig läsa genom att möta helord vars betydelse förklaras för dem eller som kommer fram genom att orden är upphängda som skyltar på föremål eller personer i omgivningen. Läsinlärningen sker på så sätt lika naturligt som när man lär sig förstå talade ord. Detta synsätt har emellertid inte stöd i forskningen. I figuren schematiseras de två oförenliga ståndpunkterna.
Figur 1. Två sätt att se på relationen mellan skrift och tal.
Barn som skall lära sig läsa måste på ett eller annat sätt komma fram till en förståelse av hur kopplingen mellan talade och skrivna ord ser ut. Man måste alltså knäcka den alfabetiska koden. Ett stort antal barn lär sig detta ganska snabbt, ofta redan innan den egentliga läsundervisningen kommer i gång. De stimuleras av föräldrar, äldre syskon eller kamrater och lär sig förstå bokstävernas mystik. När undervisningen väl kommer i gång i skolan spelar det inte så stor roll för många barn hur den är upplagd. De lär sig läsa ändå bara de i tillräcklig grad får erfara kopplingen mellan talade och skrivna ord.
Varför är läsinlärningen svår för somliga barn?
Men för somliga barn är vägen till skriftspråket inte lätt. För dem är det verkligen en viktig fråga hur undervisningen läggs upp. Vad är det då som gör läsinlärningen till en så svår uppgift för somliga barn? För att förstå detta måste vi först granska vårt talade språk.
Vårt tal har sannolikt sitt ursprung i gester. Men när människor fann det svårt att kommunicera med gester t.ex. i mörker eller när händerna var upptagna med bördor eller verktyg, erbjöd rösten en möjlighet. I själva verket kan man betrakta talandet som att man började gestikulera med munnen, tungan, tänderna och läpparna och med ackompanjemang av stämbanden.
Varje gång man öppnar munnen för att säga något spelar man upp en mångstämmig orkester, en polyfoni, där flera delar av talapparaten sätts igång mer eller mindre samtidigt. När man säger ordet ”bok” t.ex. så formar man eller förbereder munnen till vokalen ”o” redan innan man stöter fram b-ljudet. Den går också vidare till slutkonsonanten ”k” som ligger i beredskap att artikuleras. På så sätt kommer alla tre språkliga byggstenar (fonem) ut i luften nästan samtidigt. En sådan samartikulation ger förutsättningen för att snabbt kunna överbringa ett meddelande. Om varje segment eller fonem uttalades separat och kom efter varandra i strikt tidsordning såsom pärlor uppträdda på ett snöre, skulle vårt tal bli orimligt långsamt. Genom att vi samtidigt kan aktivera olika delar av talapparaten får vi också en värdefull motståndskraft mot störningar eftersom flera byggstenar finns utspridda i den akustiska vågen.
Som lyssnare har vi lärt oss att hantera det komplexa ljudmönster som uppstår när man samartikulerar. En teori, motor-teorin för taluppfattning, som fått mycket stöd är att detta blir möjligt därför att lyssnaren kan sätta sig in i talarens artikulatoriska avsikter och själv undermedvetet få igång samma mönster som talaren. Det innebär inte att lyssnare säger efter talaren men lyssnaren frambringar i sin hjärna samma artikulatoriska mönster som talaren använt.
Detta synsätt får stöd genom den senaste tidens klargörande forskning om spegelneuronsystemet. Man har kunnat visa att samma nervceller som är i gång och styr en handling, t.ex. att gripa ett föremål, är också aktiva hos den som bara observerar hur en annan utför handlingen. Här har vi den neurobiologiska grunden för imitation, inlevelse och empati.
Språkutvecklingen börjar tidigt
Språkutvecklingen är i gång redan hos ett litet spädbarn. Långt innan barnet är i stånd att förstå vad andra säger eller att själv frambringa begripliga ord pågår en intressant utveckling.
Barnet har börjat tona in sig på modersmålets byggstenar. Det upptäcker statistiska regelbundenheter i talet. Modersmålets byggstenar fungerar som perceptuella magneter som drar till sig barnets uppmärksamhet och får det att mönstra eller kategorisera språkljuden efter de principer som gäller för modersmålet. Japanska spädbarn lär sig t.ex. att r- och l-ljuden tillhör samma kategori i det japanska modersmålet.
Man har också i forskningen visat att språkinlärningen blir mycket effektivare när den vuxne direkt vänder sig till spädbarnet, och att barnet får se den vuxnes mun som formar språkljuden.
När ett barn sedan lär sig tala och förstå vad andra säger bearbetas de språkliga byggstenarna, fonemen på ett alldeles naturligt, automatiskt och omedvetet sätt. Man tonar in sig på talarens kommunikativa avsikter utan att tänka på hur orden är formade. Och när man själv talar gestikulerar man med munnen utan att tänka på hur man bär sig åt. I förgrunden är budskapets innehåll och mening.
De undflyende fonemen
När man skall lära sig läsa måste man emellertid få grepp om de språkliga byggstenarna. De måste bringas till medvetandet för att man skall kunna förstå hur vårt alfabetiska skrivsystem är konstruerat. Man måste förstå att om man byter ut ett fonem mot ett annat (b-il, p-il) kan ett helt nytt ord med annan betydelse uppstå. För att kunna hantera denna fantastiska kombinatorik måste man ha ett fast grepp om byggstenarna.
Men fonemen är undflyende, svårfångade. I talet är de samartikulerade, färgar av sig på varandra, assimileras, reduceras, går upp i varandra (”dente” betyder ”det är inte”, ”nasbata” betyder ”det är naturligtvis bara att ta”). Det är ingalunda lätt för ett barn att fatta att orden ”bil, buss, båt, bok, bad, be, by, böl” börjar med samma språkljud. Strängt taget gör de ju inte det. Genom samartikulationen börjar bil på bi- , båt börjar på bå- etc När man säger ”bil” har man ju redan format munnen till ett i-ljud, ovanpå vilket man sedan lägger b-ljudet som kommer ut i luften samtidigt som vokalen. När man säger ”båt” ligger b-ljudet och å-ljudet på samtidigt. Om man skall uppfatta att orden har samma initiala byggstenar måste man alltså bortse från de lokala förhållandena, de intilliggande ljuden och komma åt det som är gemensamt för alla fallen. ”B” är såldes en ganska abstrakt enhet som somliga barn har svårt att fånga in.
Ett kritiskt steg i den första läsinlärningen är således att de undflyende, abstrakta fonemen kan fångas in av barnet och sedan blir representerade av bokstavstecken. Ett viktigt steg i den processen är att barnet lär sig att förstå hur orden kan analyseras i sina beståndsdelar. Den viktigaste upphängningen för en sådan analys är att ge akt på hur munnen formar språkljuden på olika sätt. Detta är utgångspunkten för FonoMix-materialet.
Systematisk undervisning
När barnen börjar förstå att munnens gester kan ge nyckeln till förståelse av hur ord är uppbyggda har de tagit ett viktigt steg på väg mot språklig medvetenhet. I FonoMix-materialet går man mycket systematiskt till väga. Det innebär att man till att börja med endast arbetar med konsonantljud som man kan hålla ut på – kontinuanter- r, l, s, m, n, v, f. Då kan man hålla munnen i en viss ställning länge och låta den glida över till att forma ett vokalljud. På så sätt behöver inte samartikulationen bli så stort problem för språkljudsnalysen som när man använder klusila konsonanter av typen b,d, g, p, t, k, som inte går att hålla ut på. I valet av vokalljud har man också börjat med de tydligaste kontrasterna som i, a, o.
Inte bara valet av språkljud är genomtänkt. Man går också mycket noggrant tillväga med försiktig progression. Många, varierande och lustfyllda övningar ger säkerhet innan man går vidare. På så sätt kommer man att kunna garantera att de allra flesta lär sig att förstå den alfabetiska principen och därmed lär sig att läsa. Ingen skall behöva misslyckas!
Ingvar Lundberg
Göteborgs Universitet, i oktober 2007